Vanliga frågor om psykoterapi

Det finns vissa frågor som oftare än andra ställs till mig om psykoterapi i min roll som psykoterapeut.
Just nu är dessa frågor vanligast:
Hur går det till att söka terapi?
Den som vill gå i psykoterapi hos mig ringer till mig och sedan bestämmer vi en tid då vi kan ses för ett första samtal. Detta första samtal och ytterligare ett är samtal där patienten och jag prövar oss fram för att se om ett samarbete ska kunna komma till stånd. Det är mycket viktigt att patienten känner efter hur det känns tillsammans med mig. Om allt känns bra för båda parter efter dessa orienterade samtal så startar vi upp ett samarbete från tredje sessionen och framåt. Hur intensiv och hur lång psykoterapin ska vara för att patienten ska få bästa möjliga hjälp försöker vi också utröna under dessa första samtal.

Måste man prata om sin barndom?
Nej, en patient behöver inte prata om något som han/hon inte vill. Samtalet är frivilligt. Men jag har mycket svårt att se att människors historia, nutid och framtid inte skulle hänga ihop. Det som händer nu är kopplat till det som har hänt och även det som kommer att hända. För att förstå de val som en människa gör nu tror jag att det är viktigt att också utforska och försöka förstå tidigare händelser.

Ger du KBT-terapi eller psykodynamisk terapi?
Det går inte att göra en så grov avgränsning mellan olika terapitekniker. Den kognitiva och psykodynamiska skolan lär sig av varandra hela tiden och förändras utifrån dessa lärdomar. Jag är inte utbildad KBT-terapeut, men jag arbetar ofta med kognitiva tekniker. I vissa skeden av många terapier arbetar jag väldigt kognitivt, medan jag i andra skeden arbetar med insikter, bearbetning och sådant som en patient kanske förknippar med psykodynamisk terapi.

Tv-serien In treatment visar samtal mellan en terapeut och olika patienter, skulle du säga att den har något med verklig terapi att göra?
Jag har sett några avsnitt av serien och jag tycker nog att mycket är överensstämmande med modern psykoterapi. Självklart är TV-serien dramatiserad och Hollywoodskt överdriven, men sättet att prata på, själva samtalsstrukturen tycker jag är bra exempel på psykoterapeutiskt arbete idag.